Rabarber (Rheum rhabarbarum) är en art i familjen slideväxter, vars bladskaft är ätliga. Bladen innehåller oxalsyra och småbarn eller personer med anlag för njursten skall undvika att äta rabarber. Vanligtvis äts den kokt till kräm, saft eller i paj. Rabarbern är mycket sur, så det krävs mycket socker vid tillagning. Den
Rabarber (Rheum rhabarbarum) är en art i familjen slideväxter, vars bladskaft är ätliga. Bladen innehåller oxalsyra och småbarn eller personer med anlag för njursten skall undvika att äta rabarber. Vanligtvis äts den kokt till kräm, saft eller i paj. Rabarbern är mycket sur, så det krävs mycket socker vid tillagning. Den syrliga rabarbersmaken kommer från äppelsyra,[1] som är mest förekommande i bladskaften. Den giftiga oxalsyran finns mest koncentrerad till själva bladen.
Rabarber är en relativt ung kulturväxt. På 1600-talet odlades rabarber som medicinalväxt och först när sockret blev vanligt och billigt under 1700- och 1800-talet började man äta växten. Det var först på 1800-talet den första gången beskrevs som föda. Det finns uppgifter från 1700-talet att man åt rabarberstjälkar tillsammans med lammkött och som vårprimör, råa med salt och peppar. Tidigare användes bladen i matlagning - stjälkarna kastades. Under andra världskriget avled fem personer i England efter att ha ätit både stjälkar och blad[3].
Arten är ursprunglig i östra Sibirien, Mongoliet och nordöstra Kina. Odlad och förvildad på andra platser. De första odlingarna av rabarber i Sverige kan ha varit i Majorna "eftersom det säges, att rabarbern första gången i Sverige odlades på Kungsladugårds ägor."[4]
Det är en stor flerårig ört, 50–150 cm hög. Stjälkarna är kraftiga, ihåliga, kala eller håriga vid noderna. Bladstjälkarna på basalbladen är kraftiga, vanligen kortare än bladskivan, vanligen luden. Bladskivan är ljust grön, ibland mörkt purpurröd undertill, mörkt grön på ovansidan, triangulärt-äggrund med hjärtlik bas 12–40(–55) × 10–30(–60) cm, med krusiga eller vågiga kanter. Stjälkbladen är mindre. Blomställningarna är stora, nertill ledade. Blommorna är 2,5–4 mm i diameter, kalkblad sex, grönvita till gulvita. Frukten är en vingad nöt, 1,5–2 mm lång.
Vid Julita gård finns Nordiska Genbankens referenssamling av cirka 80 rabarbersorter.
Uttrycket "lägga rabarber på något" betyder att lägga beslag på, ta något, och härstammar från en förvrängning av lägga embargo på.
<h2 class=""><strong>Frön Sammet russin, vild vinbär (Grewia flava)</strong></h2>
<h2><span style="color: #ff0000;"><strong>Pris för ett paket med 10 frön.</strong></span></h2>
Grewia flava är en härdig buske eller ett litet träd, 2–4 m långt. Den grå barken på de unga grenarna, som vanligtvis är täckt med tjockväxande men ganska korta hår, tenderar att bli mörkgrå och blir jämnare ju äldre trädet blir; detta märks också på stjälkarna. De grågröna bladen är omväxlande ordnade och täckta i fina hårstrån och det verkar vara en ljusare nyans av grönt på bladens undersida. Spetsen (lövets spets) är rundad, medan marginalen är tandad. Tre iögonfallande ådror från bladbasen är karakteristiska för detta träd; en 2 mm lång bladstjälk är också mycket märkbar.<br><br>Blommorna förekommer i grenade huvuden från början av sommaren till mitten av hösten (oktober till mars) och har en diameter på cirka 10–15 mm.<br><br>Frukten med två flikar är ± 8 mm i diameter, grön och blir rödbrun när den är mogen. Splintvedet verkar vara ljust och lövträet är brunt med en fin konsistens.<br><br>Bladen och frukterna njutas av tamdjur, liksom vilda djur som Kudu och Giraffe och ett stort antal fåglar.<br><br>
<h3><strong>Grewia flava använder</strong></h3>
Brandybushens bark användes ofta för att tillverka rep. Frukten används fortfarande för att förstärka ett slags konjak eller ”mampoer”. Den söta vitamin C-berikade frukten kan också avnjutas på egen hand. Traditionellt bereddes gröt från torkad frukt efter bearbetning till mjöl. Träet är hårt och finkornigt och används till pinnar. Tidigare jägare, som San-samhället, brukade göra sina bågar och pilar från grenarna på denna växt.<br><br>
<h3><strong>Sådd Grewia flava</strong></h3>
Denna växt kommer att växa bäst i väldränerad mark och i full solposition. Det är ganska säkert att planteras nära asfalterade områden i den inhemska trädgården, eftersom den inte har ett aggressivt rotsystem. På grund av överflödet av blommor kan det framgångsrikt användas som en kontaktpunkt i trädgården.<br><br>Växten är ganska hård och tål frost. Övervattning bör undvikas när växten är etablerad.<br><br>Den bästa förökningsmetoden är med frön. Välj färska frön, rengör dem och torka dem i ett väl ventilerat skuggigt område. Blötlägg fröna i vatten i minst 24 timmar, det ursprungliga vattnet måste vara varmt vatten. Så fröna i plantor och täck det ca 5 mm djupt. använd endast flodsand som tillväxtmedium. Placera brickorna i ett varmt skyddat område. Låt inte odlingsmediet torka ut. En konstant fuktnivå måste bibehållas för framgångsrik groning. Fröns spiring är vanligtvis inkonsekvent, en framgångsgrad på cirka 50–70% har observerats. Plantor kan planteras ut i behållare när de når tvåbladiga steget.