Pitahayasläktet eller skogskaktusar (Hylocereus) är ett suckulent växtsläkte inom familjen kaktusar med 10-15 arter. De skiljs från de närstående arterna i nattkaktussläktet (Selenicereus) genom att blompipen har stora fjäll och saknar hår. Nattkaktussläktets arte
Pitahayasläktet eller skogskaktusar (Hylocereus) är ett suckulent växtsläkte inom familjen kaktusar med 10-15 arter. De skiljs från de närstående arterna i nattkaktussläktet (Selenicereus) genom att blompipen har stora fjäll och saknar hår. Nattkaktussläktets arter har små fjäll och är vanligen håriga på blompipen.
Beskrivning
Pitahayasläktet är äkta klättrande kaktusar med trekantiga stammar och luftrötter. Men få undantag är pitahayor mycket kraftigväxande och bildar enorma plantor. Kanterna på stammen är vågiga eller tandade och areolerna är placerade på högsta eller lägsta punkten beroende på art. Hos vissa arter är kanterna bruna och förhårdnade. Taggar är vanligen få eller saknas helt, de är ofta korta, men några arter har upp till centimeterlånga taggar. Blommorna är oftast vita eller gräddvita. Det finns dock arter med rosa eller röda blommor. De varierar i storlek från 5 cm upp till enorma blommor på över 30 cm långa. De slår vanligen ut på natten och pollineras i huvudsak av fladdermöss. Alla arter doftar, en del uppfattar vi som väldoftande, andra har en mer underlig kemisk doft. Frukterna är röda eller gula och hos röd pitahaya (H. undatus) kan de bli 12,5 centimeter i diameter.
Användning
Endast de mindre arterna är lämpade som krukväxter. De flesta arter blir alldeles för stora för både fönsterkarmen eller växthuset. De mindre arterna kan dock bli fina rumsväxter och blomma även inomhus. Flera arter odlas kommersiellt för frukterna, som säljs under namn som pitaya, pitahaya eller drakfrukt. Röd pitahaya används också som ympunderlag till klorofyll-lösa kaktusar som de sk. jordgubbs- och banankaktusarna.
Förekomst
Pitahayasläktet hör hemma i skogs- och stäppområden i Västindien, Mexiko, Centralamerika och norra Sydamerika. En art förekommer så långt söderut som Bolivia. Flera arter lever som epifyter, men de flesta arter är anpassningsbara och lever också som markbundna. De klättrar med hjälp av sina taggar och luftrötter.
Systematik
Släktet är problematiskt och svårstuderat. Det stora utbredningsområdet ihop med stor variation har gjort det svårt att definiera arter. Troligen är art-antalet långt lägre än vad som vanligen presenteras.
Sowing Instructions
Propagation:
Seeds / Cuttings
Pretreat:
0
Stratification:
0
Sowing Time:
all year round
Sowing Depth:
Light germinator! Just sprinkle on the surface of the substrate + gently press
<h2 class=""><strong>Frön Sammet russin, vild vinbär (Grewia flava)</strong></h2>
<h2><span style="color: #ff0000;"><strong>Pris för ett paket med 10 frön.</strong></span></h2>
Grewia flava är en härdig buske eller ett litet träd, 2–4 m långt. Den grå barken på de unga grenarna, som vanligtvis är täckt med tjockväxande men ganska korta hår, tenderar att bli mörkgrå och blir jämnare ju äldre trädet blir; detta märks också på stjälkarna. De grågröna bladen är omväxlande ordnade och täckta i fina hårstrån och det verkar vara en ljusare nyans av grönt på bladens undersida. Spetsen (lövets spets) är rundad, medan marginalen är tandad. Tre iögonfallande ådror från bladbasen är karakteristiska för detta träd; en 2 mm lång bladstjälk är också mycket märkbar.<br><br>Blommorna förekommer i grenade huvuden från början av sommaren till mitten av hösten (oktober till mars) och har en diameter på cirka 10–15 mm.<br><br>Frukten med två flikar är ± 8 mm i diameter, grön och blir rödbrun när den är mogen. Splintvedet verkar vara ljust och lövträet är brunt med en fin konsistens.<br><br>Bladen och frukterna njutas av tamdjur, liksom vilda djur som Kudu och Giraffe och ett stort antal fåglar.<br><br>
<h3><strong>Grewia flava använder</strong></h3>
Brandybushens bark användes ofta för att tillverka rep. Frukten används fortfarande för att förstärka ett slags konjak eller ”mampoer”. Den söta vitamin C-berikade frukten kan också avnjutas på egen hand. Traditionellt bereddes gröt från torkad frukt efter bearbetning till mjöl. Träet är hårt och finkornigt och används till pinnar. Tidigare jägare, som San-samhället, brukade göra sina bågar och pilar från grenarna på denna växt.<br><br>
<h3><strong>Sådd Grewia flava</strong></h3>
Denna växt kommer att växa bäst i väldränerad mark och i full solposition. Det är ganska säkert att planteras nära asfalterade områden i den inhemska trädgården, eftersom den inte har ett aggressivt rotsystem. På grund av överflödet av blommor kan det framgångsrikt användas som en kontaktpunkt i trädgården.<br><br>Växten är ganska hård och tål frost. Övervattning bör undvikas när växten är etablerad.<br><br>Den bästa förökningsmetoden är med frön. Välj färska frön, rengör dem och torka dem i ett väl ventilerat skuggigt område. Blötlägg fröna i vatten i minst 24 timmar, det ursprungliga vattnet måste vara varmt vatten. Så fröna i plantor och täck det ca 5 mm djupt. använd endast flodsand som tillväxtmedium. Placera brickorna i ett varmt skyddat område. Låt inte odlingsmediet torka ut. En konstant fuktnivå måste bibehållas för framgångsrik groning. Fröns spiring är vanligtvis inkonsekvent, en framgångsgrad på cirka 50–70% har observerats. Plantor kan planteras ut i behållare när de når tvåbladiga steget.